Igår medverkade jag i en manifestation för Arthur och hans familj. Jag ville visa, att jag finns, att jag stöttar och att jag tycker att Migrationsverket gjort ett felaktigt beslut. Jag känner inte Arthur, jag vet inte vem han är, jag kan heller inte avgöra riktigt hur han är som person. Men genom att kolla på hans smittsamma leende i korridoren visar han mig att han är en underbar person. En godhjärtat människa som borde få känna en sammanslutning till oss, det svenska samhället. 

När hans tårar rann på spekears corner här i Växjö rann även mina. Jag tycker det är orättvist, att en person som bidrar med något för det svenska samhället utvisas till en plats där han inte har någon sammanhörighet till. Ikväll går mina tankar till Arthur. Det tillhör inte etiken att föra ut honom ur Sverige. Han måste få stanna.